Här kommer de texter vi i Svenska freds läste upp, för er som missade oss och för er som vill läsa igen. Den text som Albert läste upp finns inte i digitalt format, men här kommer istället en annan text som han skrev för detta tillfälle, men som aldrig hann läsas upp. En sammanfattning av Elisabeths del, om Sveriges handlande under andra världskriget och relation till Nato, är på gång och vi hoppas kunna lägga upp även denna inom snar framtid. Tills vidare vill vi rekommendera boken "Den dolda alliansen" av Mikael Holmström som går på djupet med detta angelägna ämne.
Albert Vel - Befrielsen och freden
För mig och min familj började andra världskriget den 10 e maj 1940. Jag var 12 år gammal och från den dagen och fem år framåt var vi ockuperade av det nazistiska skräckväldet.Mitt första starka minne av den första dagen är att jag står på en grusväg och 200 m framför mig dyker två messerschmitt jaktplan tvärs över vägen och öppnar eld mot en militärkolonn som står parkerad 300 m bort.
Det plötsliga öronbedövande vrålet från jaktflyg i dykanfall lämnade mig förlamad av panikkänslor.
När jag såg TV-bilderna från Gaza och ljuset från brinnande fosfor som slingrade sig ner över staden tänkte jag på barnen där, hur krigsindustrin har utvecklats och effektiviserats med massförstörelsevapen och hur mycket värre deras upplevelser måste vara än det jag fick erfara.
De sista dagarna före befrielsen är intensiva i mitt minne. De allierade närmade sig.
Min far var aktiv i motståndsrörelsen och hade i uppgift att några dagar före påsk som budbärare överlämna en karta till de kanadensiska trupperna som kunde visa var de tyska batterierna var belägna. Han skulle komma att vara försvunnen i två dygn.
Min mor ville inte tro att far inte skulle komma hem igen och lagade middag som vanligt till hela familjen. Jag trodde inte att vi skulle få återse honom. Det gör mig ännu ont att jag kunde tänka så.
Det visade sig sedan att min far hade hamnat mitt emellan de stridande. På en väg i ingenmansland hade han försökt gömma sig i ett djupt hjulspår. Då han rörde på huvudet kom elden från höger, Kanadensarna och då han rörde på benen kom gevärsskotten från vänster, Tyskarna. Där blev han fast i timmar ända tills bekanta på en närbelägen gård upptäckte budbäraren och skickade bud till kanadensarna om att avbryta sin beskjutning. Således kunde min far ta sig vidare, Tyskarna drog sig tillbaka.och på påskaftons förmiddag kom han hem igen på en skranglig och lånad cykel. Hans egen låg kvar på vägen i ingenmansland.
På påskaftons eftermiddag anlände ett stort tyskt pansar (-förband?) till vår by och ställde upp sig mellan husen, väl kamouflerade för de allierades attackplan. En av de tyska kommendanterna begärde inkvartering i vårt hus för att ha uppsikt över sitt pansar. Han fick sängplats och möjlighet att sova en stund. Innan han senare återvände till sitt pansar och manskapet frågade han:
* Und sie denn, wie kommen sie durch wenn es hier losgeht? (Och ni då, hur klarar ni er när det brakar loss här?)
* Vi ligger i källaren.
* Liegen sie sicher? (Ligger ni säkra där?)
* Vi har förstärkt taket med en stötta.
* Darf ich es sehen? (Får jag gå ned och se det?)
Vi gick tillsammans ned i källaren och kommendanten sa;
* Det är nog så bra som det är möjligt, en fullträff klarar ni inte, men annars kan ni nog klara er, glöm bara inte att ställa en låda med sand eller lägga ett par sandsäckar utanför källarfönstret så att det inte kommer in granatsplitter den vägen.
Och så gick han, tillfreds med att vi nog skulle klara oss, tillbaka till sitt manskap.
Mot kvällen kom han tillbaka till oss. Med sig hade han en bit kött, den fick min mor.
* Dann haben sie noch etwas zu essen. (Då har ni ännu något att äta.)
* Ich kann damit nichts machen. (Jag kan ändå inte göra något med det.)
Det blev kvällsmat tillsammans med vår tyska inackordering och familjen i vårt kök. När vi nästan ätit färdigt kom en ung soldat, kanske 18 år gammal, inte mycket äldre än jag, Han hälsade med Heil Hitler och överlämnade ett skriftligt meddelande till sin kommendant. Vår gäst beordrade honom ledig medan han skrev sitt svar och vi fick möjlighet att samtala med honom.
* Krieg ist schön, sa han. Det tyckte inte vi. När soldaten hade gått iväg med kommendantens brev sa vår gäst;
* Er meint es. (Han menar det han sa. Så har man fostrat våra ungdomar, de vet inte bättre.)
Hela min familj kunde lätt förstå språket, vi talade och förstod tyska mycket bra eftersom vi länge bott nära gränsen till Ruhrområdet.
* Min fru bor i Saargebiet, det är nu besatt av Amerikanska trupper. Jag är glad för det, nu behöver hon inte rädas bombningarna och har åter något att äta, berättade vår gäst. En stund senare sa han;
* Nur musz ich gehen, und ich komme nicht zurück. (Nu måste jag gå och jag kommer inte tillbaka.)
* Ich hoffe dasz Sie wohl durch kommen, und dasz sie bald frei sind. (Jag hoppas att ni kommer välbehållna igenom och att ni snart är fria.)
Under krigets sista månader fick vi vara med om flera sådana upplevelser mellan formella fiender, möten i respekt och omsorg.
Och jag har alltid kommit ihåg honom, den siste tyska soldaten vi mötte och här ordagrant skrivit det han sa till oss. Han månade om oss och önskade att vi skulle överleva och jag hoppas att också han, fiendesoldaten, överlevde och fick återvända hem till Saargebiet.
Från påskafton till påskdagen
Under den kommande natten pågick artilleriduell. Jag sov i källaren och vid något tillfälle vaknade jag upp och kände att stöttan som skulle hålla upp betongtaket skakade. Tursamt nog för oss drog sig de tyska förbanden tillbaka, alla granater passerade oss, ingen hamnade i vår by.
På påskdagen 1945 efter ettusen, åttahundra och sexton dagar befriades vi. Den känsla av lättnad och glädje vi kände har jag inte ord till att beskriva. Jag minns de allierade, kanadensiska stridsvagnar och infanterisoldater som förflyttade sig längs vägarna.
Den sjunde maj, en månad efter det att vi hade befriats, kapitulerade Tyskland. Det var en glädjens och sorgens dag. Men för de flesta dock en dag av lättnad och glädje. Den dagen kallas ännu fredens dag.
Vägra krig!
Emilia Mühlhäuser - Kärnvapen, dagsläget och Sveriges relation
Det är i år inte bara 70 år sedan freden efter andra världskriget, men också 70 år sedan kärnvapen, de mest destruktiva vapen människan har uppfunnit, användes i krig för första och hittills enda gången. Två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki, totalförstördes av var sin amerikansk atombomb, och den mänskliga katastrofen var ofattbar. Fler än 230 000 människor dog av de omedelbara och indirekta verkningarna.
Kärnvapen tillhör inte det förflutna – det finns över 16300 kärnvapen kvar i världen, varav 12500 direkt användbara, alltså inte magasinerade. Samtidigt som de utgör ett av de absolut största hoten vi står inför är det ett hot vi själva har skapat, och kan avvärja. Problemet är den militära maktstatus som kärnvapnen ger sina ägare, som gör att kärnvapenstaterna stadigt ökat i antal och som står i vägen för effektiv nedrustning. De officiella kärnvapenstaterna var från början fem: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Indien, Israel, Pakistan och Nordkorea har sedan dess tillkommit. Utöver dessa stater finns det som kallas för Natos kärnvapenparaply, och som innebär att amerikanska kärnvapen utplacerats i ytterligare länder: Belgien, Nederländerna, Italien, Tyskland och Turkiet. Europa kan skryta med att vara den mest kärnvapentäta världsdelen av alla, men många av dessa vapen står alltså inte under något europeiskt lands kontroll.
Kärnvapnen i världen är idag betydligt färre än för några årtionden sedan, men trots detta så finns det flera oroande tendenser. Det satsas stora summor på att modernisera och effektivisera de kärnvapen som finns kvar i arsenalerna, till den grad att vissa nu har en sprängkraft på över 1000 gånger Hiroshimabombens, och man har också börjat uppmärksamma problemet med tillverkning av mindre kärnvapen, som verkligen är menade att användas i krig och inte bara som avskräckning. Kostnaderna för världens kärnvapen är skyhöga; år 2011 lade USA uppskattningsvis 61 miljarder dollar på sina kärnvapen, en bra bit före tvåan Ryssland vars motsvarande kostnad var ca 15 miljarder dollar under samma år. Man får inte glömma att detta är pengar som tjänas av någon – militärindustrier och andra aktörer som har enormt ekonomiskt intresse av att dagens situation upprätthålls.
En annan, mycket oroande händelseutveckling på senare år är USAs, och dess allierades, nya strategi på kärnvapenområdet. Sedan början av 2000-talet har man byggt upp ett missilförsvar som ska kunna stoppa ett inkommande kärnvapenanfall. Nu senast var det aktuellt att vårt grannland Danmark i egenskap av Nato-land skulle få del av denna tekniskt superavancerade kärnvapensköld. Att bygga upp ett sådant försvar kan tyckas vara defensivt, men är i själva verket en oerhört destabiliserande och provocerande åtgärd. Den som skaffar sig en kärnvapensköld ger sig själv möjligheten att kunna starta ett kärnvapenkrig i vetskap om att det egna landet inte kommer att utsättas för samma förödelse som den man anfaller – om man inte blir osårbar så har man iallafall en enorm fördel i utgångsläget. Den tidigare balansen mellan de två stora kärnvapenmakterna USA och Ryssland byggde på att båda visste att om man anföll först så skulle även det egna landet totalförstöras av motangreppet. Det är detta man kallar MAD – Mutually Assured Destruction, och som utgjorde en slags garanti för att kärnvapenkrig inte skulle starta. Denna balans är nu alltså rubbad, och världen ställs inför en helt ny situation där den psykologiska tröskeln för att starta kärnvapenkrig drastiskt har sänkts.
Vad är Sveriges relation till kärnvapen? Frågan är inte helt lätt att svara på, eftersom Sverige flera gånger svängt mellan att vara förespråkare av nedrustning och att ha en betydligt mer positiv inställning till kärnvapen. Det var rentav så att Sverige försökte skaffa sig egna kärnvapen efter andra världskrigets slut. Sveriges kärnvapenprogram påbörjades 1945 och avslutades inte förrän 1972. Största delen av verksamheten pågick i hemlighet. Fram till 1958 hade programmet som syfte att Sverige skulle bli en kärnvapenmakt, även om några vapen aldrig hann tillverkas. År 1966 gav man upp tanken på egna kärnvapen fullständigt, och efter att Sverige 1968 skrivit under icke-spridningsavtalet monterades projektet ned under dess sista år. Det är värt att notera att det inte verkar ha varit främst etiska betänkligheter som fick Sverige att avsluta programmet; tre av huvudskälen var istället att projektet var ekonomiskt ohållbart, att man inte trodde sig kunna få användning för kärnvapen i ett kommande krig och att man antog sig vara skyddat av ett amerikanskt kärnvapenparaply.
År 1968 svängde Sverige som sagt om i och med att vi skrev under icke-spridningsavtalet, som syftade till att försäkra att bara de fem ursprungliga kärnvapenstaterna skulle få inneha kärnvapen, och alltså inte vi. Efter detta har Sverige varit en kraft mot kärnvapen på olika sätt. Bland annat har Sverige arbetat för att förbjuda tester av nya kärnvapen, och för att förbjuda användning av kärnvapen överhuvudtaget. Sverige har även arbetat för skapandet av kärnvapenfria zoner, där man enligt avtal förbinder sig att inte tillverka, skaffa, provspränga eller lagra kärnvapen. Här har vi ännu ett exempel på Sveriges ambivalenta hållning och dubbelmoral – Sverige är nämligen inte självt en kärnvapenfri zon, till skillnad från 60% av världens länder. I början av 2000-talet började det som man hos Svenska läkare mot kärnvapen kallar för den "Bildtska åttaårsnatten", då Sveriges rykte i nedrustningssammanhang kraftigt försämrades. Under denna period valde t.ex. Sverige att inte ställa sig bakom ett uttalande om kärnvapnens humanitära konekvenser som ett stort antal stater gjorde i FN. Förmodligen berodde detta på att man inte ville stöta sig med USA. Man underströk också i FN 2011 att man, även om man ville börja förhandla om en kärnvapenkonvention, inte ville bli tolkad som att man var för ett kärnvapenförbud.
Det verkar dock som om läget har ljusnat lite i och med regeringsskiftet. Nuvarande utrikesminister Margot Wallström valde den 14 oktober förra året att äntligen ställa sig bakom uttalandet om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Vid konferensen om kärnvapnens humanitära konsekvenser som hölls i Wien ett par månader senare, i början av december, gick Österrike längre genom att gå ut med en inbjudan till samarbete för ett totalt kärnvapenförbud. Här har Sverige, i ytterligare ett fall av ambivalens, dock ännu inte förklarat sitt stöd. Nu i dagarna hålls en översynskonferens av icke-spridningsavtalet i New York, och den 27 april höll Margot Wallström Sveriges inledningsanförande. Svenska läkare mot kärnvapen rapporterar om ett uddlöst anförande, som inte innehöll de skarpa formuleringar som Wallström och Utrikesdepartementet tidigare använt sig av. Däremot rapporteras att Wallström under ett luchseminarium samma dag, anordnat av Stockholms fredsforskningsinstitut, gjorde betydligt mer progressiva uttalanden som i mycket högre grad levde upp till Sveriges ambition att återigen bli en kraft att räkna med i nedrustningsarbetet. Sammanfattningsvis fortsätter man att fråga sig var Sveriges moraliska ryggrad sitter och hur denna i så fall ser ut. Om Sverige verkligen vill visa sig vara en pålitlig och långsiktig samarbetspartner för kärnvapennedrustning har vi mycket att leva upp till.
En annan, mycket oroande händelseutveckling på senare år är USAs, och dess allierades, nya strategi på kärnvapenområdet. Sedan början av 2000-talet har man byggt upp ett missilförsvar som ska kunna stoppa ett inkommande kärnvapenanfall. Nu senast var det aktuellt att vårt grannland Danmark i egenskap av Nato-land skulle få del av denna tekniskt superavancerade kärnvapensköld. Att bygga upp ett sådant försvar kan tyckas vara defensivt, men är i själva verket en oerhört destabiliserande och provocerande åtgärd. Den som skaffar sig en kärnvapensköld ger sig själv möjligheten att kunna starta ett kärnvapenkrig i vetskap om att det egna landet inte kommer att utsättas för samma förödelse som den man anfaller – om man inte blir osårbar så har man iallafall en enorm fördel i utgångsläget. Den tidigare balansen mellan de två stora kärnvapenmakterna USA och Ryssland byggde på att båda visste att om man anföll först så skulle även det egna landet totalförstöras av motangreppet. Det är detta man kallar MAD – Mutually Assured Destruction, och som utgjorde en slags garanti för att kärnvapenkrig inte skulle starta. Denna balans är nu alltså rubbad, och världen ställs inför en helt ny situation där den psykologiska tröskeln för att starta kärnvapenkrig drastiskt har sänkts.
Vad är Sveriges relation till kärnvapen? Frågan är inte helt lätt att svara på, eftersom Sverige flera gånger svängt mellan att vara förespråkare av nedrustning och att ha en betydligt mer positiv inställning till kärnvapen. Det var rentav så att Sverige försökte skaffa sig egna kärnvapen efter andra världskrigets slut. Sveriges kärnvapenprogram påbörjades 1945 och avslutades inte förrän 1972. Största delen av verksamheten pågick i hemlighet. Fram till 1958 hade programmet som syfte att Sverige skulle bli en kärnvapenmakt, även om några vapen aldrig hann tillverkas. År 1966 gav man upp tanken på egna kärnvapen fullständigt, och efter att Sverige 1968 skrivit under icke-spridningsavtalet monterades projektet ned under dess sista år. Det är värt att notera att det inte verkar ha varit främst etiska betänkligheter som fick Sverige att avsluta programmet; tre av huvudskälen var istället att projektet var ekonomiskt ohållbart, att man inte trodde sig kunna få användning för kärnvapen i ett kommande krig och att man antog sig vara skyddat av ett amerikanskt kärnvapenparaply.
År 1968 svängde Sverige som sagt om i och med att vi skrev under icke-spridningsavtalet, som syftade till att försäkra att bara de fem ursprungliga kärnvapenstaterna skulle få inneha kärnvapen, och alltså inte vi. Efter detta har Sverige varit en kraft mot kärnvapen på olika sätt. Bland annat har Sverige arbetat för att förbjuda tester av nya kärnvapen, och för att förbjuda användning av kärnvapen överhuvudtaget. Sverige har även arbetat för skapandet av kärnvapenfria zoner, där man enligt avtal förbinder sig att inte tillverka, skaffa, provspränga eller lagra kärnvapen. Här har vi ännu ett exempel på Sveriges ambivalenta hållning och dubbelmoral – Sverige är nämligen inte självt en kärnvapenfri zon, till skillnad från 60% av världens länder. I början av 2000-talet började det som man hos Svenska läkare mot kärnvapen kallar för den "Bildtska åttaårsnatten", då Sveriges rykte i nedrustningssammanhang kraftigt försämrades. Under denna period valde t.ex. Sverige att inte ställa sig bakom ett uttalande om kärnvapnens humanitära konekvenser som ett stort antal stater gjorde i FN. Förmodligen berodde detta på att man inte ville stöta sig med USA. Man underströk också i FN 2011 att man, även om man ville börja förhandla om en kärnvapenkonvention, inte ville bli tolkad som att man var för ett kärnvapenförbud.
Det verkar dock som om läget har ljusnat lite i och med regeringsskiftet. Nuvarande utrikesminister Margot Wallström valde den 14 oktober förra året att äntligen ställa sig bakom uttalandet om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Vid konferensen om kärnvapnens humanitära konsekvenser som hölls i Wien ett par månader senare, i början av december, gick Österrike längre genom att gå ut med en inbjudan till samarbete för ett totalt kärnvapenförbud. Här har Sverige, i ytterligare ett fall av ambivalens, dock ännu inte förklarat sitt stöd. Nu i dagarna hålls en översynskonferens av icke-spridningsavtalet i New York, och den 27 april höll Margot Wallström Sveriges inledningsanförande. Svenska läkare mot kärnvapen rapporterar om ett uddlöst anförande, som inte innehöll de skarpa formuleringar som Wallström och Utrikesdepartementet tidigare använt sig av. Däremot rapporteras att Wallström under ett luchseminarium samma dag, anordnat av Stockholms fredsforskningsinstitut, gjorde betydligt mer progressiva uttalanden som i mycket högre grad levde upp till Sveriges ambition att återigen bli en kraft att räkna med i nedrustningsarbetet. Sammanfattningsvis fortsätter man att fråga sig var Sveriges moraliska ryggrad sitter och hur denna i så fall ser ut. Om Sverige verkligen vill visa sig vara en pålitlig och långsiktig samarbetspartner för kärnvapennedrustning har vi mycket att leva upp till.
Leif Hansson - Fredstankar
Om Du vill fred,
Tänk då på:
...att Fredens idé är mycket gammal.
Tänk på:
...Kejsare Ashoka, som var Indiens förste kejsare år 273-232 f. Kr., som i första delen av sin regeringsperiod förde ett brutalt styre med erövring av nästan hela den indiska subkontinenten. Men efter ett blodigt uppror, där ca 100 000 människor dödades, och ännu fler tvångsförflyttades, förklarade han sig trött på våldet, omvändes till Buddhist, byggde tempel, universitet, och uppmanade sina landsmän att leva fredligt, och hans nya styre blev en tid av fred och utveckling.
Tänk på:
...alla hoppingivande exempel från historien där fredlig kamp, förhandlingar och icke-våld har gett framsteg utan att det gjutits blod,
Tänk på:
...den reforminriktade arbetarrörelsen i många länder i västvärlden, där fackföreningar bildades under 17/1800-talen, trots motstånd, ibland våld, från myndigheter och arbetsgivare, och arbetarledare som Hjalmar Branting m. fl. sattes i fängelse för sitt engagemang, men som till slut fick framgång, utan vapenmakt.
Om Du tror på revolution,
besinna Dig,
Tänk på:
att den enda sanna revolutionen, som varar i längden, det är den som sker i våra sinnen. Att resultatet blivit bättre och varaktigare av de små stegens av-tyrannisering, där små försiktiga framsteg förhandlas fram, ofta i samförstånd med "motståndaren".
Tänk på,
att det som kännetecknat framgångsrika icke-våldskampanjer, är att de har haft noggrann organisation och dessutom extremt vältaliga ledare, bra på att kommunicera sitt budskap till sina många medhjälpare, samt kombinerat det med nära kontakt med den högsta makten i landet:
...som M.K. Ghandi i Indien, och tidigare Sydafrika,
...som Danilo Dolci, på Sicilien för fattigdomsbekämpning,
...som Martin Luther King i rösträttskampanjerna,
...Tänk på, att det finns många fler...
Tänk på,
att dessa rörelser, utan att själva bruka våld, ibland har flyttat ut myndigheternas brutala våld, ut från mörka fängelsehålor, och ut till gator och torg, där hela världen kan bevittna det.
Tänk på:
...att dessa rörelser har haft mycket tydliga mål i form av rösträtt, social rättvisa och personlig frihet, men att det målet inte fick uppnås på bekostnad av lidande för "motståndaren".
Tänk på:
...att all samhällsförbättring i en nation måste få ta tid, och definitivt inte bombas fram - det är bara förstörelsen som går snabbt. Ofta får människorna som utkämpat kampanjerna inte själva njuta av att se målet förverkligat under sin livstid. Istället blir rösträtt och social rättvisa det arv de efterlämnar till sina barn eller barnbarn.
Så,
Ha Tålamod!
Tänk på,
att fredens idé är mycket gammal,
och definitivt mogen att tas på större allvar,
Men innan det är försent!
