God Jul önskar Svenska Freds Lund/Malmö
2009-12-22
2009-12-16
Vill du lära dig mer om Svenska Freds?
Den 31 januari 2010 arrangerar Svenska freds en utbildning i Stockholm för medlemmar och intresserade personer. Kursen ger en introduktion till föreningen och de frågor vi jobbar med.
Mer information kommer att komma upp på www.svenskafreds.se. Du kan även kontakta Anna Östberg på 08 - 55 80 31 84 eller anna.ostberg@svenskafreds.se
Mer information kommer att komma upp på www.svenskafreds.se. Du kan även kontakta Anna Östberg på 08 - 55 80 31 84 eller anna.ostberg@svenskafreds.se
2009-12-12
Svenskar emot vapenexporten
Ny opinionsundersökning: majoritet av svenska folket vill stoppa vapenexporten. Håller du med? Skriv under upprop och skicka till partiledarna: http://www.svenskafreds.se/
2009-12-01
"Våldsförbudet undermineras"
Publicerad i sydsvenskan 25 november 2009
Den internationella interventionen i Afghanistan är ett led i en farlig uppluckring av den internationella rättens våldsförbud, en process som inleddes med Kosovokriget och Natos bombningar av Serbien, skriver Mikael Baaz, forskare i freds- och konfliktvetenskap och internationell rätt, och Niclas Lantz, filosofie magister i internationella relationer.
I mars 1999 inledde Nato en bombkampanj mot Serbien och serbiska mål i Kosovo. Motivet uppgavs vara humanitärt; i Kosovo pågick etnisk rensning och vad som liknade folkmord. Operationen fick stort internationellt stöd, såväl politiskt som av namnkunniga folkrättsjurister.
Bombkampanjen ansågs moraliskt försvarbar.
Ståndpunkten är dock problematisk. Den bryter nämligen mot en tidigare restriktiv uppfattning om när och hur det skall anses tillåtet att använda militärt våld som medel för internationell konfliktlösning, och utgör därmed ett farligt prejudikat.
Utan världssamfundets förståelse för Natooperationen i Kosovo hade det varit svårare för USA och dess allierade att legitimera våldsanvändningen i Afghanistan efter den 11 september 2001. Och utan det internationella samhällets acceptans av en mer liberal tolkning av självförsvarsrätten efter terrorattackerna mot USA hade det varit svårare för USA med flera att olagligt intervenera i Irak i mars 2003.
Den humanitära situationen i Kosovo hade diskuterats i FN:s säkerhetsråd redan innan Natobomberna började falla. Rådet erkände genom resolution 1199 allvaret och omfattningen i det ökade våldet i Kosovo, och bekräftade att situationen utgjorde ett hot mot regional och internationell fred och säkerhet.
I resolutionen gavs emellertid inget mandat att använda militärt våld för att råda bot på situationen. Skälet var att främst Ryssland motsatte sig detta. Natos intervention stred således mot våldsförbudet i FN-stadgan och var därmed olaglig.
Trots att säkerhetsrådet inte godkände operationen ville man inte heller fördöma den. Ryssland presenterade ett förslag om att bombningarna skulle fördömas som en olaglig aggressionshandling. Det röstades dock ned med siffrorna 12–3, vilket gav operationen moralisk legitimitet.
Idén om ”olagligt men legitimt” har långtgående effekter. Genom att inte fördöma Natobomberna öppnade säkerhetsrådet för att acceptera förmildrande omständigheter – olaglig våldsanvändning är i vissa fall nödvändig för att stoppa något ännu värre. Internationell fred och säkerhet kan kompromissas bort till förmån för vad som anses vara humanitärt nödvändigt.
Om Kosovo satte folkrätten på prov avseende legal våldsanvändning i humanitärt syfte utan stöd från säkerhetsrådet kom den militära interventionen i Afghanistan att pröva dess giltighet i förhållande till självförsvarsrätten.
Säkerhetsrådsresolutionerna 1368 och 1373 gav för handen att rätten till självförsvar numera omfattade inte bara försvar mot anfall från andra stater utan också självförsvar mot terrorattacker. Dessutom ansåg det internationella samhället, med Nato i spetsen, att tre veckors förberedelsetid innan anfallet inleddes var acceptabelt.
Sammantaget innebär detta en mer liberal syn på vad som utgör legal våldsanvändning än tidigare. I detta avseende utgör Afghanistan ett farligt prejudikat.
En annan grundläggande fråga i sammanhanget gäller arbetsfördelningen vid användningen av militärt våld. Nato framstår numera som en villig underleverantör i upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
I situationer då säkerhetsrådet är oenigt, som i fallet Kosovo, liksom i situationer då den militära våldsanvändningen är finansiellt betungande och operativt komplex, som i fallet Afghanistan, syns en trend mot delegering ad hoc av FN:s våldsutövande mandat.
Sådan delegering utgör också det ett farligt prejudikat då det innebär att upprätthållandet av den internationella freden och säkerheten riskerar att villkoras, eller i värsta fall begränsas till situationer där enskilda stater, regionala organisationer eller koalitioner av villiga uppvisar en politisk vilja att bära kostnaderna för den.
Detta riskerar att underminera FN:s multilaterala identitet och legitimiteten i det kollektiva säkerhetssystemet. Dessutom ökar politiseringen av och selektiviteten i våldsanvändningens folkrätt.
Varje uppluckring av våldsförbudet i FN-stadgan, hur behjärtansvärt det än må vara i det enskilda fallet, har långtgående konsekvenser, inte sällan i strid med stadgans ursprungliga intention.
En extensiv tolkning av våldsförbudet utgör den enskilt viktigaste principen för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
Idag betingar våldsförbudet ett osäkert värde, vilket är oroväckande.
MIKAEL BAAZ
NICLAS LANTZ
Den internationella interventionen i Afghanistan är ett led i en farlig uppluckring av den internationella rättens våldsförbud, en process som inleddes med Kosovokriget och Natos bombningar av Serbien, skriver Mikael Baaz, forskare i freds- och konfliktvetenskap och internationell rätt, och Niclas Lantz, filosofie magister i internationella relationer.
I mars 1999 inledde Nato en bombkampanj mot Serbien och serbiska mål i Kosovo. Motivet uppgavs vara humanitärt; i Kosovo pågick etnisk rensning och vad som liknade folkmord. Operationen fick stort internationellt stöd, såväl politiskt som av namnkunniga folkrättsjurister.
Bombkampanjen ansågs moraliskt försvarbar.
Ståndpunkten är dock problematisk. Den bryter nämligen mot en tidigare restriktiv uppfattning om när och hur det skall anses tillåtet att använda militärt våld som medel för internationell konfliktlösning, och utgör därmed ett farligt prejudikat.
Utan världssamfundets förståelse för Natooperationen i Kosovo hade det varit svårare för USA och dess allierade att legitimera våldsanvändningen i Afghanistan efter den 11 september 2001. Och utan det internationella samhällets acceptans av en mer liberal tolkning av självförsvarsrätten efter terrorattackerna mot USA hade det varit svårare för USA med flera att olagligt intervenera i Irak i mars 2003.
Den humanitära situationen i Kosovo hade diskuterats i FN:s säkerhetsråd redan innan Natobomberna började falla. Rådet erkände genom resolution 1199 allvaret och omfattningen i det ökade våldet i Kosovo, och bekräftade att situationen utgjorde ett hot mot regional och internationell fred och säkerhet.
I resolutionen gavs emellertid inget mandat att använda militärt våld för att råda bot på situationen. Skälet var att främst Ryssland motsatte sig detta. Natos intervention stred således mot våldsförbudet i FN-stadgan och var därmed olaglig.
Trots att säkerhetsrådet inte godkände operationen ville man inte heller fördöma den. Ryssland presenterade ett förslag om att bombningarna skulle fördömas som en olaglig aggressionshandling. Det röstades dock ned med siffrorna 12–3, vilket gav operationen moralisk legitimitet.
Idén om ”olagligt men legitimt” har långtgående effekter. Genom att inte fördöma Natobomberna öppnade säkerhetsrådet för att acceptera förmildrande omständigheter – olaglig våldsanvändning är i vissa fall nödvändig för att stoppa något ännu värre. Internationell fred och säkerhet kan kompromissas bort till förmån för vad som anses vara humanitärt nödvändigt.
Om Kosovo satte folkrätten på prov avseende legal våldsanvändning i humanitärt syfte utan stöd från säkerhetsrådet kom den militära interventionen i Afghanistan att pröva dess giltighet i förhållande till självförsvarsrätten.
Säkerhetsrådsresolutionerna 1368 och 1373 gav för handen att rätten till självförsvar numera omfattade inte bara försvar mot anfall från andra stater utan också självförsvar mot terrorattacker. Dessutom ansåg det internationella samhället, med Nato i spetsen, att tre veckors förberedelsetid innan anfallet inleddes var acceptabelt.
Sammantaget innebär detta en mer liberal syn på vad som utgör legal våldsanvändning än tidigare. I detta avseende utgör Afghanistan ett farligt prejudikat.
En annan grundläggande fråga i sammanhanget gäller arbetsfördelningen vid användningen av militärt våld. Nato framstår numera som en villig underleverantör i upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
I situationer då säkerhetsrådet är oenigt, som i fallet Kosovo, liksom i situationer då den militära våldsanvändningen är finansiellt betungande och operativt komplex, som i fallet Afghanistan, syns en trend mot delegering ad hoc av FN:s våldsutövande mandat.
Sådan delegering utgör också det ett farligt prejudikat då det innebär att upprätthållandet av den internationella freden och säkerheten riskerar att villkoras, eller i värsta fall begränsas till situationer där enskilda stater, regionala organisationer eller koalitioner av villiga uppvisar en politisk vilja att bära kostnaderna för den.
Detta riskerar att underminera FN:s multilaterala identitet och legitimiteten i det kollektiva säkerhetssystemet. Dessutom ökar politiseringen av och selektiviteten i våldsanvändningens folkrätt.
Varje uppluckring av våldsförbudet i FN-stadgan, hur behjärtansvärt det än må vara i det enskilda fallet, har långtgående konsekvenser, inte sällan i strid med stadgans ursprungliga intention.
En extensiv tolkning av våldsförbudet utgör den enskilt viktigaste principen för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
Idag betingar våldsförbudet ett osäkert värde, vilket är oroväckande.
MIKAEL BAAZ
NICLAS LANTZ
"Asylrättens moment 22"
Publicerad i sydsvenskan 28 november 2009
Den som vill söka asyl i Sverige skall göra det på plats här. För att kunna resa till Sverige krävs visum. Men visum beviljas inte personer som misstänks vilja söka asyl. I praktiken är det därmed omöjligt att resa till Sverige och söka asyl på lagligt sätt, skriver företrädare för Asylgruppen i Malmö.
En bekant från Afghanistan som nu har permanent uppehållstillstånd i Sverige skall gifta sig. Till bröllopet vill hon bjuda in sina föräldrar som bor kvar i Afghanistan. De har ansökt om visum för att få komma till Sverige och hälsa på, men fått avslag.
Anledningen till avslaget är att de kommer från en krigszon. Sverige utfärdar inte visum till människor som kommer från länder där det råder krig och konflikter, eftersom man inte vill ha hit folk som kanske kommer att söka asyl.
Asyl måste sökas på plats i det nya landet. Det är inte möjligt att göra en asylansökan om uppehållstillstånd i Sverige om du befinner dig utanför Sveriges gränser, exempelvis i Afghanistan.
Och för att få inresetillstånd till Sverige krävs visum. Migrationsverket avslår dock ansökningar om visum då myndigheten misstänker att personen kommer att söka asyl i Sverige. Detta är något vi fått bekräftat när vi vänt oss till Migrationsverkets upplysningstjänst. Vi har även vid upprepade tillfällen mejlat till migrationsminister Tobias Billström (M) och frågat hur människor som vill söka asyl i Sverige lagligt skall göra detta.
Trots åtskilliga påminnelser har vi ännu inte fått något svar.
Att söka asyl är en mänsklig rättighet, fastslagen i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i Genèvekonventionen. Men genom att neka visum till alla som misstänks vilja söka asyl hindrar svenska myndigheter människor från att utöva denna rättighet. I praktiken är det omöjligt att resa till Sverige och söka asyl på lagligt sätt.
De svenska visumbestämmelserna tvingar med andra ord människor att vända sig till smugglare. Således är flyktingsmugglare de enda asylsökande har att förlita sig på. Dessa smugglare utnämns ofta av politiker till bovarna i dramat, vilket är ett försök att ta fokus från politikernas eget ansvar för rådande tillstånd.
Att människor i behov av skydd tvingas vända sig till smugglare är en situation svenska myndigheter själva skapat genom att stänga alla lagliga vägar.
Att vår bekants föräldrar inte får komma till sin dotters bröllop är sorgligt. Ännu sorgligare är det att Sverige hindrar människor i nöd att utöva sina mänskliga rättigheter.
Behöver du inte skydd kan du komma hit. Är du däremot förföljd eller lever mitt i ett krigskaos är du inte välkommen.
EMMA SÖDERMAN
ELINOR HERMANSSON
MARIA SVENSSON
Den som vill söka asyl i Sverige skall göra det på plats här. För att kunna resa till Sverige krävs visum. Men visum beviljas inte personer som misstänks vilja söka asyl. I praktiken är det därmed omöjligt att resa till Sverige och söka asyl på lagligt sätt, skriver företrädare för Asylgruppen i Malmö.
En bekant från Afghanistan som nu har permanent uppehållstillstånd i Sverige skall gifta sig. Till bröllopet vill hon bjuda in sina föräldrar som bor kvar i Afghanistan. De har ansökt om visum för att få komma till Sverige och hälsa på, men fått avslag.
Anledningen till avslaget är att de kommer från en krigszon. Sverige utfärdar inte visum till människor som kommer från länder där det råder krig och konflikter, eftersom man inte vill ha hit folk som kanske kommer att söka asyl.
Asyl måste sökas på plats i det nya landet. Det är inte möjligt att göra en asylansökan om uppehållstillstånd i Sverige om du befinner dig utanför Sveriges gränser, exempelvis i Afghanistan.
Och för att få inresetillstånd till Sverige krävs visum. Migrationsverket avslår dock ansökningar om visum då myndigheten misstänker att personen kommer att söka asyl i Sverige. Detta är något vi fått bekräftat när vi vänt oss till Migrationsverkets upplysningstjänst. Vi har även vid upprepade tillfällen mejlat till migrationsminister Tobias Billström (M) och frågat hur människor som vill söka asyl i Sverige lagligt skall göra detta.
Trots åtskilliga påminnelser har vi ännu inte fått något svar.
Att söka asyl är en mänsklig rättighet, fastslagen i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i Genèvekonventionen. Men genom att neka visum till alla som misstänks vilja söka asyl hindrar svenska myndigheter människor från att utöva denna rättighet. I praktiken är det omöjligt att resa till Sverige och söka asyl på lagligt sätt.
De svenska visumbestämmelserna tvingar med andra ord människor att vända sig till smugglare. Således är flyktingsmugglare de enda asylsökande har att förlita sig på. Dessa smugglare utnämns ofta av politiker till bovarna i dramat, vilket är ett försök att ta fokus från politikernas eget ansvar för rådande tillstånd.
Att människor i behov av skydd tvingas vända sig till smugglare är en situation svenska myndigheter själva skapat genom att stänga alla lagliga vägar.
Att vår bekants föräldrar inte får komma till sin dotters bröllop är sorgligt. Ännu sorgligare är det att Sverige hindrar människor i nöd att utöva sina mänskliga rättigheter.
Behöver du inte skydd kan du komma hit. Är du däremot förföljd eller lever mitt i ett krigskaos är du inte välkommen.
EMMA SÖDERMAN
ELINOR HERMANSSON
MARIA SVENSSON
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)