"Våldsförbudet undermineras"

Publicerad i sydsvenskan 25 november 2009

Den internationella interventionen i Afghanistan är ett led i en farlig uppluckring av den internationella rättens våldsförbud, en process som inleddes med Kosovokriget och Natos bombningar av Serbien, skriver Mikael Baaz, forskare i freds- och konfliktvetenskap och internationell rätt, och Niclas Lantz, filosofie magister i internationella relationer.

I mars 1999 inledde Nato en bombkampanj mot Serbien och serbiska mål i Kosovo. Motivet uppgavs vara humanitärt; i Kosovo pågick etnisk rensning och vad som liknade folkmord. Operationen fick stort internationellt stöd, såväl politiskt som av namnkunniga folkrättsjurister.

Bombkampanjen ansågs moraliskt försvarbar.

Ståndpunkten är dock problematisk. Den bryter nämligen mot en tidigare restriktiv uppfattning om när och hur det skall anses tillåtet att använda militärt våld som medel för internationell konfliktlösning, och utgör därmed ett farligt prejudikat.

Utan världssamfundets förståelse för Natooperationen i Kosovo hade det varit svårare för USA och dess allierade att legitimera våldsanvändningen i Afghanistan efter den 11 september 2001. Och utan det internationella samhällets acceptans av en mer liberal tolkning av självförsvarsrätten efter terrorattackerna mot USA hade det varit svårare för USA med flera att olagligt intervenera i Irak i mars 2003.

Den humanitära situationen i Kosovo hade diskuterats i FN:s säkerhetsråd redan innan Natobomberna började falla. Rådet erkände genom resolution 1199 allvaret och omfattningen i det ökade våldet i Kosovo, och bekräftade att situationen utgjorde ett hot mot regional och internationell fred och säkerhet.

I resolutionen gavs emellertid inget mandat att använda militärt våld för att råda bot på situationen. Skälet var att främst Ryssland motsatte sig detta. Natos intervention stred således mot våldsförbudet i FN-stadgan och var därmed olaglig.

Trots att säkerhetsrådet inte godkände operationen ville man inte heller fördöma den. Ryssland presenterade ett förslag om att bombningarna skulle fördömas som en olaglig aggressionshandling. Det röstades dock ned med siffrorna 12–3, vilket gav operationen moralisk legitimitet.

Idén om ”olagligt men legitimt” har långtgående effekter. Genom att inte fördöma Natobomberna öppnade säkerhetsrådet för att acceptera förmildrande omständigheter – olaglig våldsanvändning är i vissa fall nödvändig för att stoppa något ännu värre. Internationell fred och säkerhet kan kompromissas bort till förmån för vad som anses vara humanitärt nödvändigt.

Om Kosovo satte folkrätten på prov avseende legal våldsanvändning i humanitärt syfte utan stöd från säkerhetsrådet kom den militära interventionen i Afghanistan att pröva dess giltighet i förhållande till självförsvarsrätten.

Säkerhetsrådsresolutionerna 1368 och 1373 gav för handen att rätten till självförsvar numera omfattade inte bara försvar mot anfall från andra stater utan också självförsvar mot terrorattacker. Dessutom ansåg det internationella samhället, med Nato i spetsen, att tre veckors förberedelsetid innan anfallet inleddes var acceptabelt.

Sammantaget innebär detta en mer liberal syn på vad som utgör legal våldsanvändning än tidigare. I detta avseende utgör Afghanistan ett farligt prejudikat.

En annan grundläggande fråga i sammanhanget gäller arbetsfördelningen vid användningen av militärt våld. Nato framstår numera som en villig underleverantör i upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.

I situationer då säkerhetsrådet är oenigt, som i fallet Kosovo, liksom i situationer då den militära våldsanvändningen är finansiellt betungande och operativt komplex, som i fallet Afghanistan, syns en trend mot delegering ad hoc av FN:s våldsutövande mandat.

Sådan delegering utgör också det ett farligt prejudikat då det innebär att upprätthållandet av den internationella freden och säkerheten riskerar att villkoras, eller i värsta fall begränsas till situationer där enskilda stater, regionala organisationer eller koalitioner av villiga uppvisar en politisk vilja att bära kostnaderna för den.

Detta riskerar att underminera FN:s multilaterala identitet och legitimiteten i det kollektiva säkerhetssystemet. Dessutom ökar politiseringen av och selektiviteten i våldsanvändningens folkrätt.

Varje uppluckring av våldsförbudet i FN-stadgan, hur behjärtansvärt det än må vara i det enskilda fallet, har långtgående konsekvenser, inte sällan i strid med stadgans ursprungliga intention.

En extensiv tolkning av våldsförbudet utgör den enskilt viktigaste principen för upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.

Idag betingar våldsförbudet ett osäkert värde, vilket är oroväckande.



MIKAEL BAAZ

NICLAS LANTZ