Skrevs av Elisabeth och Emilia från lokalföreningen och hölls av Emilia vid fredsvandringen Fred på jorden - Fred med jorden den 8 juni.
Vi är mycket glada att få vara här tillsammans med er ikväll. Vi behöver varje
tillfälle vi kan få för att reflektera tillsammans. För några veckor sedan såg det
nästan ut som om vi skulle snabbspolat oss in i Nato redan nu. Nu har vi fått
några dagar till godo för eftertanke. Det gäller att vi använder tiden väl så att
vi bättre förstår var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Det sägs att 24
februari i år var det avgörande datum då vårt säkerhetsläge så drastiskt
försämrades att vi måste ta genvägen in i NATO.
Vår solidaritet med folk drabbade av krig borde sträcka sig över hela
jordklotet. Ukraina ligger i vårt närområde, så vårt stöd till ukrainarna är
självklart.
Hur är det med Belgrads befolkning? Belgrad ligger geografiskt närmare
Sverige än Kiev.
Den 24 mars 1999 inleddes bombningen av Belgrad, och när den upphörde
10 juni 1999 låg staden i ruiner.
Bombningen saknade även denna gång FN-mandat, men varför lyfter vi fram
just detta brott mot internationell rätt? Det har ju funnits så många.
Jo, därför att det i högsta grad var relevant för den svenska utrikes- och
säkerhetspolitiken. NATO är genom nordatlantiska fördraget
en försvarsallians, men frångick genom bombningen av Belgrad sin
grundkonstitution och blev en anfallande part. I mars 2000 meddelade NATO
att man använt utarmat uran, i form av projektiler, under bombningarna, vilka
utmärkte sig för det höga antalet civila dödsoffer.
USAs dåvarande president Bill Clinton skrev till vår dåvarande statsminister
Göran Persson på bombningarnas andra dag och berömde Sverige för dess
stödjande hållning till NATOs agerande. Sverige hade 1994 gått med i
Partnership for Peace och därmed närmat sig NATO.
Men varför blev då inte 24 mars 1999 den dag då vårt säkerhetspolitiska läge
så drastiskt förändrats att vi sa upp bekantskapen med NATO? Ett folk i en
suverän stat i vårt närområde hade anfallits med stora förluster i människoliv
som följd.
Frågan om Sveriges märkliga acceptans av brott mot internationell rätt blev
ännu mer brännande när Sverige tog steget fullt ut och blev krigförande under
NATO-befäl i Afghanistankriget.
Beslutet av Sveriges regering och riksdag att delta i kriget var så
kontroversiellt att informationen inte trängde igenom till de svenska
medborgarna. Än idag vilar en barmhärtighetens slöja över vår roll i
Afghanistankriget. Majoriteten av svenskarna vet inte ens om att vi varit
krigförande i många år. Det sägs att Sverige har levt i ”Fred i 200 år”. Det
hade varit vackert om det hade varit sant.
Än en gång hade vi möjligheten att göra ett val. Borde vi inte tagit avstånd
från NATO på grund av dess olagliga roll i Afghanistankriget? Borde inte
övergreppet på Afghanistan ha inneburit en allvarlig försämring av vårt
säkerhetsläge? Nato stärktes av att 51 stater, inklusive icke-NATOländer,
stödde kriget i Afghanistan, men hur stärktes Sveriges säkerhet av vår
medverkan? För att inte tala om vår internationella röst för nedrustning och
fred? Vad händer med vår trovärdighet när vi deltar i olagliga krig?
Hur kan Sverige leva upp till sin vackra självbild? Första steget är att vi måste
känna till vår historia och utrikespolitik, så att vi som medborgare kan föra en
öppen och intellektuellt hederlig diskussion. Sveriges säkerhetspolitik angår
oss alla. Olof Palme myntade begreppet Gemensam säkerhet, att säkerhet
skapas utifrån ett gemensamt intresse och måste upprätthållas oavsett
meningsskiljaktigheter mellan länder. Det borde vara en grundpelare i ett
självständigt svenskt agerande internationellt. I hans anda måste vi också
fortsätta att arbeta för en kärnvapenfri zon i Norden.