Tal från fredsvandringen i Höör

Skrevs av Elisabeth och Emilia från lokalföreningen och hölls av Emilia vid fredsvandringen Fred på jorden - Fred med jorden den 8 juni.

Vi är mycket glada att få vara här tillsammans med er ikväll. Vi behöver varje

tillfälle vi kan få för att reflektera tillsammans. För några veckor sedan såg det

nästan ut som om vi skulle snabbspolat oss in i Nato redan nu. Nu har vi fått

några dagar till godo för eftertanke. Det gäller att vi använder tiden väl så att

vi bättre förstår var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Det sägs att 24

februari i år var det avgörande datum då vårt säkerhetsläge så drastiskt

försämrades att vi måste ta genvägen in i NATO.

Vår solidaritet med folk drabbade av krig borde sträcka sig över hela

jordklotet. Ukraina ligger i vårt närområde, så vårt stöd till ukrainarna är

självklart.

Hur är det med Belgrads befolkning? Belgrad ligger geografiskt närmare

Sverige än Kiev.

Den 24 mars 1999 inleddes bombningen av Belgrad, och när den upphörde

10 juni 1999 låg staden i ruiner.

Bombningen saknade även denna gång FN-mandat, men varför lyfter vi fram

just detta brott mot internationell rätt? Det har ju funnits så många.

Jo, därför att det i högsta grad var relevant för den svenska utrikes- och

säkerhetspolitiken. NATO är genom nordatlantiska fördraget

en försvarsallians, men frångick genom bombningen av Belgrad sin

grundkonstitution och blev en anfallande part. I mars 2000 meddelade NATO

att man använt utarmat uran, i form av projektiler, under bombningarna, vilka

utmärkte sig för det höga antalet civila dödsoffer.

USAs dåvarande president Bill Clinton skrev till vår dåvarande statsminister

Göran Persson på bombningarnas andra dag och berömde Sverige för dess

stödjande hållning till NATOs agerande. Sverige hade 1994 gått med i

Partnership for Peace och därmed närmat sig NATO.

Men varför blev då inte 24 mars 1999 den dag då vårt säkerhetspolitiska läge

så drastiskt förändrats att vi sa upp bekantskapen med NATO? Ett folk i en

suverän stat i vårt närområde hade anfallits med stora förluster i människoliv

som följd.

Frågan om Sveriges märkliga acceptans av brott mot internationell rätt blev

ännu mer brännande när Sverige tog steget fullt ut och blev krigförande under

NATO-befäl i Afghanistankriget.

Beslutet av Sveriges regering och riksdag att delta i kriget var så

kontroversiellt att informationen inte trängde igenom till de svenska

medborgarna. Än idag vilar en barmhärtighetens slöja över vår roll i

Afghanistankriget. Majoriteten av svenskarna vet inte ens om att vi varit

krigförande i många år. Det sägs att Sverige har levt i ”Fred i 200 år”. Det

hade varit vackert om det hade varit sant.

Än en gång hade vi möjligheten att göra ett val. Borde vi inte tagit avstånd

från NATO på grund av dess olagliga roll i Afghanistankriget? Borde inte

övergreppet på Afghanistan ha inneburit en allvarlig försämring av vårt

säkerhetsläge? Nato stärktes av att 51 stater, inklusive icke-NATOländer,

stödde kriget i Afghanistan, men hur stärktes Sveriges säkerhet av vår

medverkan? För att inte tala om vår internationella röst för nedrustning och

fred? Vad händer med vår trovärdighet när vi deltar i olagliga krig?

Hur kan Sverige leva upp till sin vackra självbild? Första steget är att vi måste

känna till vår historia och utrikespolitik, så att vi som medborgare kan föra en

öppen och intellektuellt hederlig diskussion. Sveriges säkerhetspolitik angår

oss alla. Olof Palme myntade begreppet Gemensam säkerhet, att säkerhet

skapas utifrån ett gemensamt intresse och måste upprätthållas oavsett

meningsskiljaktigheter mellan länder. Det borde vara en grundpelare i ett

självständigt svenskt agerande internationellt. I hans anda måste vi också

fortsätta att arbeta för en kärnvapenfri zon i Norden.