Svenska kanoner till Turkiet

Svensk vapenexport har en lika lång som skamlig historia. I Antikvariska Topografiska Arkivet i Stockholm förvaras ett upprop från 1829 mot försäljning av svenska kanoner till Turkiet. Uppropet är upprättat av ”Ledamöter i Första Grekiska sällskapet Organiseradt att motarbeta en Turkisk Canonbestälning från Sverige för armering af ett Krigsfartyg emot Grekerne.” Målet var att förhindra att ett parti kanoner som turkiska ombud inhandlat skulle skeppas ut. ”Affairen är ännu ej afslutad genom Canonernas försäljning, ehuru man haft all möda ospard dervid.”

Det rådde krig mellan Turkiet och Grekland. Under 1820-talet gjorde sig Grekland fritt från Turkiet genom ett blodigt befrielsekrig. I romantikens Europa hyste man starka känslor för antikens Grekland. Känslorna spillde över på det sentida Grekland. Det var långt innan begrepp som pacifism, nedrustning, konflikförebyggande och fredlig konflikthantering myntades. Flera av signatärerna av uppropet mot kanoner var därför förmodligen mer intresserade av att stötta Grekland än att stoppa svensk vapenexport. Trots det var man säkert upprörd över det omoraliska i att sälja kanoner som direkt skulle komma att användas i ett krig de flesta ansåg var orättfärdigt. Att svenska vapen exporteras till krigförande länder är alltså ingen ny företeelse.

Tanken var att uppropet skulle anslås och fler personer skulle få tillfälle att skriva under för att skapa opinion mot vapenförsäljningen. Dokumentet är i bevarat skick bara signerat av ledamöterna i sällkapet. Dessa består av höga statstjänstemän, militärer och borgare i Stockholm. Bland signatärerna finns två överstar, fyra överstelöjtnanter, en major och tre kaptener. Det är ju personer som idag dessvärre inte brukar opponera sig mot svensk vapenexport. Kanske är det märkligaste namnet på listan Baron Jacob Adlerbeth (1785-1844). Han var den starke mannen i den konservativa tankesmedjan Götiska förbundet. Där umgicks han med nationalromantiska skalder som Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér. Göterna brukar inte framhållas som fredsduvor. Baron Adlerbeth var emellertid känd som en riktig hedersman. Han måste ha sett kanonförsäljningen till Turkiet som en ful fläck på sitt älskade fosterlands heder.

Jag vet inte om uppropet mot kanonförsäljningen lyckades. Fortsättningen på berättelsen kan finnas i andra arkiv. Kan man lära sig något av historien? Det ledsamma är att tvivelaktig svensk vapenexport inte är något nytt. Kanske är det en lång och dålig tradition som gör att man i delar av statsförvaltningen blundar för det omoraliska i att exportera vapen till odemokratiska regimer och krigförande länder. Det positiva är att det har funnits, och finns, personer som sett det som sin medborgerliga skyldighet att påtala dessa missförhållanden och engagerat sig för att stoppa den skamliga svenska vapenexporten.

Påvel Nicklasson