Just nu är jag i Sarajevo, Bosnien på praktik. Jag tänkte berätta en liten berättelse som en av mina bästa vänner här, Boris, berättade för mig under en bilfärd. Det är egentligen inte en berättelse utan det är vad som verkligen hände då, och som fortfarande händer i andra delar av världen.
"Worst horror of Boris Life"
Det var i början av kriget och serberna hade just tagit över utkanten av Sarajevo där Boris, Darko och deras familj bor (Boris och Darko är bröder). Som ni vet så var etnisk rensning en del av krigsföringen. De serbiska soldaterna delade upp sig i lag om fyra och gick hus till hus och förde bort alla vuxna män. Även om Boris var ung kanske 12 år då så visste han mycket väl varför soldaterna kom. Fyra soldater kom till deras hus. Det började skymma men grannhuset stod i lågor så man kunde mycket väl se ansiktena på de annalkande soldaterna. Tre av dem hade nylonstrumpor dragna över huvudet, Boris sa att de antagligen var deras grannar. Den sista hade en hjälm och var ledaren över gruppen. En av soldaterna tar sin gevärskolv och slår sönder fönsterrutan på undervåningen. I huset bor även deras farbror och han blir rasande. Går ut på gården och börjar skrika på soldaterna: ”Varför slår ni sönder min sista fönsterruta era jävlar.” Han har helt tappat fattningen och Boris far öppnar fönstret och försöker rädda sin bror och försöker tala med soldaterna utanför och lugn sin bror. Han går ut på gården och där står dem och argumenterar och är i lag att föra bort de båda männen. Boris mamma försöker övertala soldaterna att skona dem och spelar ut sitt sista kort, sin yngsta son. Hon skickar ut Boris tolv år att be för sin far och farbrors liv. Gråtande och bävande säger han att han är Boris och vill ha tillbaka sin pappa. Ledaren för soldaterna blir berörd och säger åt dem att släppa männen och de ger sig av. Det sista han säger är att han ska komma tillbaka imorgon och genomsöka huset. Nästa dag kommer ledaren för gruppen ensam. Han har med sig choklad till barnen och en cigarettlimpa till föräldrarna. Han slår sig ner i köket och börjar gråta. Han berättar att han är från Belgrad och har en son där, som heter Boris, är två år och som han inte sett på många månader.
Tänka att sådana små sammanträffande kan rädda liv. Tänka att var och varannan människa i det här landet kan berätta en liknande historia. Precis som människor från Darfur, Rwanda, Sri Lanka eller Afghanistan.
Joakim Zetterholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar